Kreta it is!

torsdag till torsdag innebär alltså

tillbaka om en vecka

...men jag kommer drömma om bloggen varje natt - varvat med Freud, miljöpolitik, Existentialism och annat som brukar hägra i mina drömmar av okänd anledning. Var god analysera ej.

Nördighetens hägring

En nyans av smutsig limegrön är verkligen min färg. Med en tröja vars längd är kort och vars bredd är bred, med färgen smutslimegrön, är min dragningskraft starkare än starkast.

Det är min slutsats efter dagens skolkampanj.

Ja, det är lite sjukt. I fredags befriades jag från min skola, idag besökte jag en annan skola å det frivilligaste för att säga "Hej, tycker du om Sverige" i en ljudnivå som överröstade min kurrande mage.

Social var jag åtminstone och jag tror jag lyckades prata med samma person i ungefär en timme. I efterhand kom jag på att det inte var så mycket politik i samtalet, men jag är inte bitter. Jag ser tydligen utländsk ut också. Dessutom är jag artig. Jag umgicks med människor som verkligen använde sig av tilltalsnamnen "brushan" och "mannen" och stortrivdes. Smått besviken blev jag dock över att de aldrig kallade mig för "brur", tydligen uppenbarade sig inte min manlighet i dagens jeanskjol och smutslimegröna tröja. Om Elin och Ida tyckte att de var duktiga på att kampanja, var det ingenting i jämförelse med de här människorna. "Ey! Om du vill förbättra Sverige är det minsta du kan göra, läsa den här broschyren - broshan".

Vi stötte även på en kille som i sin tur aldrig närmat sig jantelagen, han skulle ta över världen och visste att han skulle göra det bäst. Att han hade råkat skolka från några lektioner under dagen var en småsak "för lärarna vet att han har kapaciteten även om han inte visar sig i skolan". Han blev min idol under dagen.

Kampanjen heter Jag älskar Sverige och om jag trodde att jag tyckte mig göra det före dagens kampanj, dyrkar jag Sverige efter kampanjen av den enkla anledningen att det finns så många olika människor här. Jag älskar Sverige så mycket att jag vill dela landet med alla.

När du inte når

Jag önskar att jag kunde göra mer, finnas till mer, räcka till bara minsta lilla. Det finns inget jag hatar mer än att inte kunna hjälpa. Ge inte upp.

Sometimes everything is wrong,
Now it's time to sing along
When your day is night alone (hold on, hold on)
If you feel like letting go (hold on)
If you think you've had too much of this life
Well hang on

'Cause everybody hurts
Take comfort in your friends
Everybody hurts
Don't throw your hand, oh no
Don't throw your hand
If you feel like you're alone
no, no, no, you're not alone

Att vilja ha något att plugga

Enligt vissa har jag en viss tendens att överdriva när jag ska berätta saker. Följande text innehåller inga överdrifter av känslor överhuvud taget.

I augusti 2005 gjorde jag min första dag på gymnasiet. Jag hade en enorm finne på höger sida av näsan, svettades och var nervös. Ena och jag hade följe till skolan den dagen, vi kom lite sent. Vi samlades i aulan tillsammans med alla andra ettor och i mittgången stod det några lärare. Det var en av dem som jag kommer ihåg fick mig att vända mig om en extra gång. Han hade en frisyr hämtad från 50-talet, kostym med smått för korta byxor, hängslen och ett stort leende på läpparna. Det visade sig vara min mentor.

SP1b samlades i ett klassrum i AF-korridoren i vilket bänkarna var placerade som ett U. Mittemot mig satt en tjej som jag antog var flera år äldre med grund i hennes enorma - ehm, ja - bröst. Dem hade hon placerat strategiskt på bänken ungefär som någon annan lyfter upp ett par matkassar. Det visade sig vara Elin B, tidernas mest tjoho-iga människa. Hon är några månader yngre än mig för övrigt.

För tre år sedan var jag den tysta som tyckte att leenden räckte för kommunikation. Jag brukade spendera min morgonar med att försöka borsta håret platt - misslyckandet var påtagligt, men det var tanken som räknades. Vid den tiden var jag inte medlem i MUF, jag hade aldrig fått "moderatdjäveln" som tilltalsnamn, hade inte börjat lystra till "MUF" som ett riktigt smeknamn och inte ens sjungit att Margaret Thatcher walks on water. För tre år sedan hade jag inte haft en enda riktig stalker.

Nu har jag utökat min kommunikation med diverse grimaser och hade vid 17 års ålder gett mig själv en rynka i pannan efter ett återkommande lyftande av ögonbrynet. Morgonarna brukar innebära en besvikelse när håret har brist på volym. MUF:aren är lika vanligt använt som Johanna för att påkalla min uppmärksamhet. I såväl Årsboken som i studentmössan rymmer åtminstone hälften av kommentarerna något med "MUF:aren", "moderat" eller "statsministern". Sjungit mig hes på vilka som walks on water har jag gjort vid ett flertal tillfällen. Stalker nummer ett gjorde entré under sommaren mellan ettan och tvåan, han presenterade sig genom att säga sig vara singeln med namnet Stian.

Det har varit tre år som jag ibland har trott skulle komma att ligga bakom min död eller åtminstone tidigarelagda pension på grund av utbrändhet. Prov, inlämningar, debatter, redovisningar och läxor har varit det jag fokuserat mest på. Det har varit tre år då vi suttit i utrymmet utanför biblioteket, pratat, skrattat och gjort meningslösa försök till att plugga. Det här har varit de tre åren av mitt liv jag varit mest medveten om att jag faktiskt varit i liv.

Kanske är det så att de människor jag har spenderat de senaste åren så intensivt med är människor jag aldrig mer kommer träffa. Det kan vara människor som vissa dagar varit det enda som fyllt mina tankar, människor som påverkat och förändrat. Människor som jag efter i fredags aldrig kommer träffa igen. Vi var Tingsholmsgymnasiets bästa årskull. Det är över nu.

Men som den storbystade sade,
Skolan är ju trots allt som en enda stor förfest.

Ingen är hetare än en samhällsvetare

Det är Carl Bildt och jag. För nu har jag själv stämplat mig som kändis. Idag var jag på lokalblaskans förstasida. Det var fjärde bilden på mig publicerad i en tidning under en veckas tid. Detta var dock den stiligaste bilden av de alla. Det var Elins skor, Elins ben, Elins kjol, Martina och jag som skulle göra en bra förstasida, enligt redaktionen.

För övrigt har min röst snart gått tillbaka till vad den brukar vara.

Anledningen till att jag tycker så fruktansvärt mycket om min klass kan ha att göra med att vi på flaket under gårdagen sjöng med i alltifrån svenska schlagerklassiker som "Sån't är livet" till Sovjets nationalsång.

För vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten.
För vi har tagit studenten. Fy f*n, vad vi är bra.

Samlade tjejpoäng

Nog för att det inte var något slott. Och nog för att inte mer än en vals hanns med. Men det var alldeles, alldeles underbart.

En frisyr med 20 hårnålar, fransk manikyr, fyra stycken ögonskuggor, foundation och puder, en klänning med fem lager kjol och jag kunde inte ens försöka hävda min manlighet under tisdagen. Det var bal. Och jag har idag kommit underfund med att jag vägrar sälja min klänning. Jag hyser kärleksfulla känslor gentemot den.

Jag var tvungen att lägga ned mitt grimaserande när kameror var i närheten och med, vad jag tror är, klänningens hjälp lyckades jag för det mesta med ett påklistrat leende fastna på kort i mängder av fotoalbum. Om någon skulle missa det lyckades både BT och GT fånga mig med namn och bild och jag funderar nu på om jag i mitt cv kan ge mig själv titeln kändis då detta faktiskt är tredje gången på fem dagar jag är tidningen då även lördagens upplaga av lokalblaskan valde att söka rätt på Elina och mig med Årsboken som orsak.

Det var människor överallt och jag kunde under promenaden från Rådhuset till hotellet inte fälla alla de kommentarer jag önskade.

Att vara graciös

Idag har jag begränsat mitt ordförråd till det yttersta. Dock har det inte krävts mer än ett enda ord för att uttrycka det jag känner. Men för att inte vara helt och hållet ensidig har jag även använt en annan form av ordet.

Sinnessjukt och sjukt.

Om fyra dagar ska jag springa ut på skolans trappa och vifta med tidernas mest älskvärda mössa. Bortsett från sju dagars vistelse på en ö har jag ingen aning om vad framtiden innebär. Jag vet inte ens mitt jobbschema för juni. Jag vet inte ens om jag har några jobbtider i juni. Det verkar som att folk har en förväntning om att jag på lördag (eller möjligtvis söndag) ska vakna upp och ha samtliga vuxenegenskaper. Att jag ska vattna mina blommor, laga mat och tänka på vad som är nyttigt att göra och inte. Min plan är att spela vuxen. Bortsett från diverse rynkor är jag fruktansvärt liten, omogen och barnslig. Jag funderar på var någonstans mina gamla Barbiedockor kan ligga. Det är sjukt.

Sinnesjukt är att jag nu egentligen borde sova för att motverka de påsar jag har lyckats odla under ögonen. Inte av den anledningen att det är tråkigt att ha påsar under ögonen, utan av den anledningen att det är bal imorgon och att det inte matchar klänningen avsevärt. Det är bal imorgon.

Jag har redan bytt balskor en gång då jag insåg att det finns vissa roller man förväntas fylla och som jag faktiskt inte vill bryta emot. Som den rollen då tjejen ska vara kortare än killen. En klack sågades.

Igår skulle jag beskåda mina skor och fick nästan ögonen att trilla ut då jag ser att det i sko nummer 1, står 38 och i sko nummer 2, står 39. Förvåning har jag ingen, det är sådant som händer mig alldeles för ofta. Lyckligtvis var skorna lika stora trots att siffrorna sade olika.

I fredags inhandlades smycken och harmonin var total efter att ha allt klart. Trodde jag. Efter hemfärden och inträdet innanför dörren ska smyckena beskådas och vad ses om inte fel smycke. Istället för det planerade och inhandlade långa smala örhänget, ligger i påsen ett par runda örhängen med spenar pekandes åt alla håll. Expediten har lyckats hitta affärens absolut konstigaste örhängen och gett mig dem istället för de planerade.

Min klänning är en halterneck och mina nackmuskler kommer vara helt slutkörda efter fyra trappsteg.

Idag hade vi vett- och etikettdag i skolan. Vi fick dansa. Jag ska alltså byta ut Julgranen till förmån för vals och har inte den blekaste aning om hur jag ska klara det. Dessutom skulle vi i en annan dans tänka "kontakt" och det gick som det gick med jeans och t-shirt. Imorgon ska jag ha en enorm kjol till på köpet. Det är sjukt.

Om några minuter är det första delen av baldygnet och jag har fortfarande inte nått insikten om att jag borde sova. Det är sinnesjukt.

"Ny, rättvisare världsordning"

Det var min sista riktiga skoldag idag. Jag har gjort min sista lektion på gymnasiet. Och jag vågar inte riktigt erkänna att jag idag har haft tårar i ögonen till och från.

Elin skickade ett sms och förstörde mitt förhållandevis sansade humör. Hon tipsade om Indiana Jones som minne av en svunnen tid och diverse lärare som "inte länge finns i våra liv". Jag ska gå svartklädd nästa vecka. Mamma har köpt vattenfast mascara.

En del har svårt att förstå mitt vemod över att sluta skolan. Men titta på min klass. Vi hade debatt idag och jag kom att älska såväl Pol Pot som Robert Mugabe. Det är sådant bara vår klass gör. Skaffar turban och kakao i vatten för en debatts skull. Och pinnar.

Men jag ska inte gråta. Så mycket. Mest ska jag skrika att ingen är hetare än en samhällsvetare och att vi är så fruktansvärt bra. Sedan ska jag kräva att alla dansar Julgranen och Bibliotikarien. Jag ska slita ut bardiskar med skorna som har till uppdrag att misshandla mina fötter. Vid den tiden det var planerat att jag skulle börja jobba under lördagen, ska jag börja fundera på att ta mig hemåt - som tidigast.

När politik förlänger livet

Det finns de som tycker att politik är tråkigt - och så finns det de som är engagerade i Moderata Ungdomsförbundet och vet att det är bland det roligaste man kan ägna sig åt.

Borås har fått en Pinocchio. Vi har gjort en Monocchio och jag kan inte sluta skratta. Förra veckan testades min manlighet i samband med att brädor och spikar skulle köpas. Det gick så där. Jag var istället grym på att hitta en Mona-outfit med grön blus och rödblommig kjol.

Av den anledningen att jag själv har suttit och skrattat utan uppehåll åt Robins pressmeddelande, tar jag mig friheten att lägga ut det här.

MUF: "Det är häftigt att slippa betala skatt"
Idag invigs den efterlängtade Pinocchiostatyn. Moderata ungdomsförbundet i Södra Älvsborg hedrar det på sitt eget sätt: med en Monocchio!

Vi gillar kultur och vi gillar Pinocchiostatyn. Framförallt för att den visar att kulturen lever och frodas utan att kosta skattebetalarna någonting. Pinocchio kom till Borås helt tack vare privata initiativ, det tycker vi är häftigt!

Vi har gjort en Monocchio, en Pinocchio med Mona Sahlins ansikte och Tobleronenäsa, för att visa hur olika man kan se på vanliga människors hårt intjänade skattepengar. Mona sa "Det är häftigt att betala skatt" och stoppade samtidigt pengarna i egen ficka. Om Mona blir statsminister kommer hon förmodligen fortfarande ha kvar sin grundsyn. Det är ingen skillnad på mina pengar och dina pengar, allt kommer bli hennes pengar.

Moderata ungdomsförbundet i Södra Älvsborg har en annan syn. Vi anser att alla ska få behålla så mycket som möjligt av de pengar som man tjänar, kommunen ska bara sats pengar på det viktigaste, som skolan och äldreomsorgen.

Det betyder bland annat att kulturnämnden borde läggas ner och skatten sänkas. Kulturen måste släppas fri, det måste vara upp till boråsarna att själva vara kreativa och konstnärliga. Pinocchio står för något stort, det står för kulturens seger över politiken. Det tycker vi är häftigt.

När drömmarna är på franska

1. Jo, Therese, jag vill ta studenten och jag vill sluta skolan - men jag vill inte riktigt vara tvungen att lämna den. Jag tycker om tegelväggarna.

2. Är det ursäktligt att gå och lägga sig vid den här tiden - trots att man sovit en halvtimme under eftermiddagen? Eller ger det mig tillräckligt med pensionärspoäng för att få tilläggspension?

3. Ebba försöker prata franska med mig just nu. Tidigare idag fick jag lyssna på tyska låtar. Jag förstår ingenting och har lagt ned försöken med att svara.

Veckan har nu en religionsinlämning och en samhällsdebatt kvar, sedan är lugnet lagt (bortsett från att jag kommer tvingas städa samtliga delar av huset och fixa trädgården). Två möten där jag sänkt medelåldern betydligt är avklarade. Ett prov, en presentation, en romandiskussion och en essäinläming likaså.

Dessutom har jag idag besökt frisören. Jag tycker inte om frisörsalonger och längtar vid varje besök på sådana efter min älskade tandläkare. Hos tandläkare slipper jag sitta och stirra på mig själv utan uppehåll, behöver inte ha åsikter om vad det är som ska göras och att tänka ut samtalsämnen såsom balklänningar, sådana-människor-som-skyller-ifrån-sig, Norge, Nya Zeeland, Kina och ja-kvitton-är-bra-att-ha-när-man-ska-lämna-tillbaka-böcker är inte nödvändigt alls.

"Varje onsdagmorgon med er lektion, har varit som julafton."

Sista idrottslektionen någonsin och jag blinkade snabbare än vad som egentligen är möjligt, för att inte börja ana några tårar. Jag har aldrig tyckt om idrott - idag ville jag använda hopprepen i skolans gym till att binda fast mig i någon av de där maskinerna jag aldrig förstått meningen med och omöjligen kunna befrias därifrån. Jag kommer sakna den inbitna doften av åratal av svettande som de lokalerna rymmer. Jag kommer sakna samtliga 32 hantlar som jag varit så noggrann med att undvika under dessa tre år. Jag kommer sakna speglarna framför spinningcyklarna som vittnar om varenda por och svettdroppe.

Det är helt sjukt, jag kommer att sakna idrottslektionerna. Okej, kanske inte trampets och redskapsgymnastiken, men det är ju i samma stil som laglig barnaga.

Nio dagar kvar.

Just another manic day

En del traditioner tycker jag om. Att jag under de senaste skolveckorna har gjort det till en tradition att somna på köksbordet, tycker jag inte om. Igår kväll var ögonlocken återigen tunga som bly och ägnade sig åt att sända ut varningssignaler om kommande ihopfallande på en av papper överbelamrad möbel. Dock tog jag mitt förnuft till fånga och bestämde mig för att offra betyget till förmån för ett par timmars nattsömn. Den behövliga duschningen sågs som självklar att ta på morgonen för att piggna till.

Så sker också. Klockan ställs, ringer och ignoreras. Senare än planerat går jag upp och hoppar in i duschen. Morgonen fortsätter med frukost och annat folk har fått för sig att man ska göra på vid denna tid på dygnet. Jag går till skolan - i tid. Kommer på att jag glömde ta parfym, men lyfter på axlarna och konstaterar för mig själv att det inte är någon skada skedd med tanke på att jag faktiskt har duschat. Där stannar jag till.

Jag stannar till för att tänka efter om jag faktiskt har duschat på morgonen, för en hand över håret och inser att det är lite blött, tittar upp och ser att det inte kan ha grund i att det skulle ha regnat då himlen är molnfri. Jag måste ha duschat.

Jag börjar gå igen men stannar till snart igen. Då kommer den slutgiltiga insikten. Min dusch imorse vittnar om anledningen till varför jag ska ta ett sabbatsår. Jag har gått in i duschen, startat vattnet, blött ner håret och gått ut igen. Såväl schampoo som duschkräm har jag glömt bort att använda och själva vitsen med morgonens dusch var obefintlig.

Men jag är inte bitter. Om exakt en vecka befinner jag mig på hotellet iklädd en stor klänning, förmodligen lyssnandes på en diskussion rörande flator och franska bönder. Om tio dagar är jag fri och om allt går som planerat också hes som få.

Päron och andra delar i fruktsallad

Folk måste verkligen sluta klaga på mig. (Officiellt sett pluggar jag stenhårt.) Jag har alla ursäkter i världen för att vara som jag är - om man tror på det här med genetik det vill säga.

Igår skulle jag klippa gräset, startar gräsklipparen, möts av ett mindre ljuvligt ljud och stänger av gräsklipparen. Jag frågar mamma om den alltid låter så. Jag får ett nekande svar. Teknisk som jag är, vänder jag på maskinen och upptäcker en sned sak som vanligtvis ska vara rak. Jag skrattar till och undrar vad som kan ha hänt och gör mamma till offer för skämtets skull då hon var sist med att använda gräsklipparen.
- Haha, vad har du gjort, klippt stenar?
Mamma tittar på mig, ignorerar den skämtsamma tonen och svarar:
- Ja.

Nu ringde den andra delen till orsaken bakom min existens. Han ringde på hemtelefonen.
- Hej Johanna, pappa här.
- Hej.
- Är du hemma?
Han ringde som sagt på hemtelefonen.

Överkonsumtion

Jag tror på ett konsumtionssamhälle. Jag tycker till och med om det. Jag tycker om det inte bara därför det innebär att jag kan hitta ett visst nöje i att köpa varor, utan också för att det innebär att jag genom mitt handlande bidrar till att öka ekonomin i länder som är i behov av utveckling.

Men för att krossa inledningen totalt, måste jag nu erkänna att jag under gårdagen har överkonsumerat min mobil fullständigt. All kommunikation skedde genom mobilen och jag kände till och med ett behov av att skicka ett sms till min mamma som var på nedervåningen. Dock var jag också tvungen att skrika till henne att hon fått ett sms.

Efter den ständiga mobilkommunikationen såg kvällsprojektet för gårdagen först ut att vara en grillkväll i Borås. Snart kom insikten om att bussarna inte matchade mig och jag svor lite lätt över att jag inte har något rosa plastkort än på ett tag. Grillkvällen ersätts av en picnic. Ica besöks för konsumtion och där träffas Daniel. I kör säger Ida, Elin och jag "Vill du hänga med..." men sedan skiljer vi oss åt. Elin och Ida fortsätter med kören och frågar "på picnic". Jag å andra sidan säger "och loda" och inser att jag måste använda mer positivt klingande ord i fortsättningen.

Picnic it is och tillsammans med några underhållare på bryggan brevid sjunger vi med, och Hårdrockardaniel med dreads avslöjar oanade schlagerkunskaper. Revbensspjäll, naturgodis och vindruvor äts. Efter en stund frågar jag Daniel om han ska ha mer av sin pizza.

Snart skådas något som kräver sms-rapportering till Ebba. Svaret kommer som en blixt och med det frågar hon vad jag gör. Jag säger sanningen i att jag sitter vid sjön och äter. Hon frågar med vem och där avslutades min seriositet.

Snabb fakta: Ebba är en sådan människa som ingen kan bli arg på då hon inte besitter minsta lilla aning av illvilja. Hon kan komma fram när man sitter och pluggar inför något av dödens prov och säga "vad kul" - och mena det. Dock är det här med ifrågasättande inte hennes grej.

Jag känner ett behov av att svara "Jag sitter själv på bryggan och äter torsk och potäter". Hon tror mig. Så enligt Ebba bestod min gårdag av att äta torsk och potäter på bryggan - själv. Jag måste sluta tycka att sådant här är roligt.

På tal om sms finns det en bitterhet i att mobilen är upplåst. Mina sparade sms är putts väck. Men memorerade är de och jag tänkte istället ta mig friheten att publicera dem här.

Först ut är klassikern från min kära bror (bror utan blodsband visserligen). Det är säkerligen fruktansvärt filosofiskt. Det är bara det att ingen har lyckats tolka det:

Öl sitter jag här på 8 vån. Har dämpat en del sänks
sekelcoll. Vägen orsanar? Hemifö orsanar?

Ytterligare ett sms från min kära bror:

Hade McDonalds funnits i Ulricehamn hade du spenderat dina
somrar på bantningsläger.

Ett om min bror från Åke:

Hörde att du lärt Johannes laga halvfabrikat. Ett litet steg
för mänskligheten, ett stort steg för Johannes.

Ett mms från Pirita i egenskap av pedagog som med sin också smått ältande egenskap väljer att skicka en bild på en staty i Göteborg. Bakgrund finns i att jag i ett stressat ögonblick en gång blandade ihop en örn och en häst. Men det behöver vi inte gå in på mer här.

Och flertalet yttringar om kollektivism, konstituerande möten, människor som ombedes komma till kassan osv., rymde den mappen.

Behöver jag nämna att jag inte pluggade som jag hade planerat igår förresten?

Sjukdom, manfall och identitetskris

Det är det vädret som går under defintionen "det bästa" utomhus just nu och jag har placerat mig framför datorn. För att skriva en essä. Men bitterheten är obefintlig för jag är numera ägare av en ytterst fungerande mobil och jag tänker inte nämna ett ord om hur många veckor det tog att få den upplåst för jag är inte bitter någonstans.

Årsboken 07/08 är tryckt och jag har tappat räkningen över hur många gånger jag har bläddrat igenom den. Nobelpriset i litteratur kommer att tillfalla oss inom kort. Bevis för detta lanseras på måndag då försäljningen börjar och folkets jubel skallar över Ulricehamn. Typ. Mamma tyckte om den i varje fall.

Ena har i sin blogg dessutom redan skrivit om min smärre identitetskris som ägt rum denna vecka dels på grund av bristande volym på håret i jämförelse med Therese vars hår täckt halva skolans area och dels på grund av ett visst manfall som sedan några år tillbaka varit min grej. Nu är det Carl-Arne och jag. Typ. Dock börjar jag fundera på om jag ska återuppta kontakten med Samuel Jr. Jag saknar hans "hallo wutt are yu doin". Han ringer mig aldrig nu längre.

Det enda Ena kan reta mig för nu är träningsvärken och min vänsterhand. Det finns kanske en del grejer till, men det behöver vi inte låtsas om.

Låt mig berätta om min vänstra hand. Jag är ägare till två händer sedan några år tillbaka och har under alla dessa år haft en viss avvikelse då en av dem är beklädd med fräknar och den andra inte. Detta brukar ge upphov till kommentarer såsom "har du målat dit dem?", "jag tror du har spillt kaffe" och dylikt. Men det är okej. Problemet nu ligger i att jag sedan ett halvår tillbaka också har en avvikande storlek på en av händerna då den efter ett läkarbesök fick för sig att svullna upp lite. Jag har en prickig rund hand.

För övrigt var det tänkt att vi skulle ha en talare med MUF Ulricehamn idag som skulle berätta om konservatismen, men nu ligger han hemma sjuk och jag har därför all rätt att skicka sms till folk (från min egna mobil) innehållandes:

Konservatismen är sjuk och inställd.

Lääänge leve liberalismen. Men jag vill inte ge någon intrycket av att MUF skulle vara uppdelat i två läger. Vi har två olika ideologier i MUF och det fungerar fint då alla har möjligheten att ta ut sin ilska på det motsatta parten. Dock är vi inte lika öppna som SSU och tar in alla åsikter - såväl hos hundar som socialister.

Förlåt, jag kan inte låta bli att tycka SSU är roliga och känner ett visst behov av att älta deras gamla ofrivilliga medlemmar. Det borde dock kunna ursäktas i att jag faktiskt var en av de medlemmarna.

Dagens...

...insikt: Jag kommer aldrig få körkort. Min körlärare är inne på sin tredje vecka som sjukling. Jag börjar misstänka att hon har fått en släng av döden eller liknande. Små antydningar på saknad har börjat uppstå, jag vill nästan bli kallad "gummsan" eller "gummis".

...sökträff: "freuds gravsten". Det är inte första gången min blogg blir Googles resultat för Freud. Det är lite skrämmande.

Porslin, öppna dig!

Jag pluggar. Jag pluggar så att fingrarna blöder efter alla intensiva tryckningar på tangentbordet. Men så bara råkade jag se ett mail vars innehåll jag tog för att vara bland de mest seriösa på länge.

Genom vår gratis MSN servis kan du se vilka som blockerade eller raderade dig.

Genom detta storslagna porslin ska du visst kunna nå tillräcklig insikt för att förstå vilka som blockerat eller raderat dig från sin MSN-lista.

Nog för att jag kan tilldela te intellektuella egenskaper. Men det får ju finnas gränser.

Tillbaka till pluggandet. Jag försöker njuta av min resterande skoltid. Det går sådär då den ger mig påsar under ögonen matchande studentmössans programkokard. (Blå. Samhällsvetenskapliga programmets kokardfärg är blå. Det om något borde räknas som allmänbildning.)

Bajsande kändishundar och andra filosofiska tankar

Man kan tänka sig att harmoni infinner sig efter en och en halv timmes promenad i perfekt väder. Men i egenskap av mig själv kan jag lyckas misslyckas med även den nirvanan.

Jag stänger dörren och med sällskap av de två fyrbenta favoriterna tycker jag mig ha lyckan på min sida. Vi börjar promenera mot obestämda mål. Destinationen planeras utifrån nej-ditåt-vill-vi-inte-gå. Snart möts en pappa med barn i vagn och med min nyvunna sympati och glädje för barn avfyrar jag ett leende på automatik. Det är sol, värme och jag känner inte längre en vilja att undvika barn, leendet är självklart.
- Kan de hundarna bitas?
Ehm, ja, de har käke, käkmuskler, tänder och övriga detaljer som vanligtvis brukar användas vid sådana tillfällen - är inte det uppenbart att de kan bitas? Men nej, jag tycker om barn numera.
- Nej, det är klart de inte kan.
- Kan den stora bitas?
Ehm, med tanke på att jag är ute och går med två hundar antog jag att båda två hundarna var inräknade i ungens "de" vid första frågan, men tydligen inte. Klart hon kan bitas, du skulle sett mina armar för ett år sedan - det var jag och samtliga fjortonåriga emos med våra armar.
- Nej, det kan hon inte.
- Kan den andra bitas?
Men vad är det med ungen? Hur sätter man på tankeverksamheten på den?

Jag kommer på att jag inte har ätit på några timmar i samband med att magens kurrande ger utslag på Richterskalan.

Jag går vidare, fortfarande med en ytterst solidarisk och välmenande attityd. Snart slås jag av tanken att kändishundar aldrig bajsar. Hur kan Paris Hilton få hundrastande att framstå som graciöst?

Promenaden fortsätter och jag snubblar på ett övergångsställe. Det är inte så att jag råkar falla under tiden jag befinner mig på den särskilt valda platsen för fotgängare på körbanan, utan jag snubblar på övergångsstället. Det vill säga, de vita ränderna på vägen orsakar ett fall på samma sätt som ett utfällt ben.

Vi passerar en djuraffär vilken lockar med en reklamskylt sägandes "Flera sorters foder!". Det är vad jag kallar lockande marknadsföring.

En park var planerad slutdestination, men efter att ha skådat en katt i koppel förlorades hoppet om mänskligheten och jag valde att ta ett annat grönområde.

Jag lyckas välja den väg under vilken man passerar ungefär fyra gatukök på mindre än fem minuter.

Framför mig skådar jag det coola 13-årsgänget och funderar på om det är avslöjande att dyka in i buskar några meter bort för att slippa erkänna deras existens. Inga buskar besöks. Jag är en ytterst hämmad person.

Strandpromenaden nås och för att ge min nyvunna jag-kan-tänka-mig-att-tycka-om-barn-attityd ytterligare sår, möts jag av barn som ägnar sig åt något så roligt som att kasta sten i vatten. Helt plötsligt fann jag min tillvaro med skolarbeten som fruktansvärt underhållande efter jämförelse.

Ser en parkering på vilken det står en studsande husbil parkerad. Jag skyndar mig åt motsatt håll.

Jag väljer en alternativ väg hem och upplever min barndoms gangsterkvarter med lokaler där alla dörrar förutom en är tapetserade med lappar sägandes "Lokal uthyres". Runtomkring ligger det lite dumpade däck och andra vackra vyer.

Jag går vidare upp för en stig vars lutning egentligen borde tillåta bestigaren att ta till händerna som hjälp. När toppen av den nås lyfter jag blicken och upptäcker en balkongägare som iakttar mig. Funderar på om hon inte skulle vilja komma på min student när hon ändå verkar vara så nyfiken på mig. Andra släktingar har nu börjat försöka kompromissa bort studentdagens mottagning till en annan dag. "Lördagen istället för fredagen?" Det kanske ligger i släkten att inte ta så noggrant på tider. En 24 timmar hit eller dit.

Passerar de mer sofistikerade delarna av min barndoms kvarter. Det vill säga den vägen jag spenderade min tid med att cykla fram och tillbaka på, kombinerat med sjungande - för vem vet, det kunde ju faktiskt dyka upp en talangsökare och upptäcka min eminenta sångröst. Det gjorde det dock aldrig. Jag väntar fortfarande på mitt erkännande som den nya Whitney Houston - kanske med lite mindre knark och lite mindre misshandlande makar.

Har hittills under promenadens gång, gått och nynnat på "Hej hå, hej hå, vill till vår gruva går" och Studentsången, men väljer att avsluta promenaden med en kombination av Trasdockorna och Sovjets nationalsång.

Kommer hem och bestämmer mig för att prova mina kulinariska färdigheter genom att steka potatis och ägg. Jag misslyckas knäcka ägget och skapar på så vis en ny rätt. Potatisbitar med ett omsvep av stekt ägg. Jag inser sedan att jag underskattat grillkryddans smak. Rejält.

Men jag är inte bitter.

Fääääääärdig

Det är väl typiskt. Nu har jag 12 ord för mycket. Men tro inte att jag tänker jobba med att få ner det antalet.

Jag är ytterst harmonisk och funderar på att gå ut på en promenad och kanske störa grannarna med lite musikaliska läten från mitt håll. Men mamma upplyste mig om att det är Så ska det låta på TV:n och jag satsar på att ragga pensionärspoäng istället.

Jag har under den senaste halvtimmen lyssnat på
- Internationalen
- High School Musical-låtar
- Älska Blåvitt (och nej, jag vet fortfarande inte varför jag har den låten)
- Joakim Hillson - Vacker utan spackel
- Imperiet - Jag är en idiot

Nu ska jag lyssna på "This land is your land" för att känna den riktiga harmonin.

Choose a topic you would like to study

Length: a minimun of 900 words and a maximum of 1500 words.

Statistik:
Ord: 901

Yeschbåx! Fast jag är inte färdig. Men jag ser ljuset. Jag kanske har en kväll fri från engelska.

Snart kommer jag önska att jag hade mer att göra. När jag är arbetslös student det vill säga.

"Vi skjuter våra generaler...

...och sjunger broderskapets sång!"

2½ chokladkakor, X liter läsk och inte mer än 648 engelska ord är dagsverket för idag - men jag jobbar fortfarande.

Jag har läst Kubas konsitution. Jag har ägnat mer tid åt Wikipedia än vad jag gjort åt mamma. Och jag är inte färdig. Gissa vad jag ska göra imorgon.

Varför valde jag inte något i stil med Coca Cola versus Pepsi? Nej, jag var bara tvungen att välja en jämförelse mellan två staters politik. Och nej, nej, ingen konkret politik - det var ju mer sport att gå på konstitutionen. Det är kul att jag är ambitiös när jag lägger upp mina planer åtminstone. För nu är jag till och med trött på choklad.

Följetången i gäster till studentmottagningen är ständigt igång för övrigt. Idag kom ett samtal avslöjandes att den stora delen av min släkt, den med favoritdialekten, fått för sig att åka bort just när jag ska springa ut på trappan och vifta med min mössa. Som kompensation bad jag mamma skicka en inbjudan till sin gamla arbetskamrat vars man har en tendens till samma dialekt. Dessutom har jag planerat knacka dörr i grannskapet. Mamma vill inte att det ska verka desperat med inbjudningar så jag fick inte bjuda paret vi brukade möta när vi var ute med vår hund för runt 10 år sedan. Men hennes granne från 60-talet har fortfarande sin inbjudan.